Vi som lever med mastifferna på
 
  44 Om Oss   » Om vår kennel
       
       
       
  Vi som lever med mastifferna på Didalls är: Jag själv - Tina, min man Conny och sonen Fredrik

Vi startar med mig själv, född med "syndromet" djurtokig. Som liten lyckades jag allt som oftast driva min vilja igenom, när det gällde djuren i alla fall, till mina föräldrars bättre vetande. Det resulterade i att t .o.m på toaletten fick vi ha ett akvarium och en undulatbur Alla andra rum var upptagna av djur i alla de former. Vårt hem fylldes snabbt av undulater, kanariefåglar, fiskar, hamstrar (till låns bara) kaniner och katt.








Ingen är väl sämre än att man kan ändra sig. Idag är han stolt över våra mastiffer.
Och vem är det som bara flinar lite grann när Kotten tar sjumilaklivet rätt upp i sängen och tar all plats och ligger över en och dessutom snarkar. Överseende Conny.
Tänk så det kan bli
 
Fidde har sen barnsben alltid fått samsas med hundar iställe för syskon om allt från kuddar till plats i soffan. Vilket gör att för honom är det lika naturligt att huset är fullt med hundar (hår) som att måndagar är tråkiga.

Fidde o Dida har ett gemensamt intresse...Sova länge på morgonen. Vilket gör att dom kör samma procedur varje kväll. När Dida börjar göra sig beredd för natten går hon bara och väntar på Fidde. När han kommer så går hon lite retfullt framför dom andra hundarna in i Fiddes rum och så lägger dom sig med näsan mot tv:n båda två och somnar. 		 




Alla katter som gick lösa på " min gata" fick snabbt en egen skokartong, bäddad o ställd bakom vår ytterdörr i trappen. Jag var fullständigt övertygad om att alla katter antingen va bortsprungna eller ännu värre - utslängda. Och till slut även en hund.
Jag var 6 år, hon var 4. En Whippet, som hette Iona, och var naturligtvis världens bästa. Och på den vägen är det.
Conny däremot var symptomfri som barn, så när hans mor gick och köpte sig en Basset var han helt på det klara, han skulle ju i alla fall inte gå ut med den (fula) hunden. Han fick allt ta sitt ansvar, och efter det fanns det väldigt små förhoppningar om att han en dag frivilligt skulle bli en uttittad hundägare igen.
       
 
Skulle Fidde inte vara hemma någon gång så vankar hon bara runt och letar efter honom.
Jag tror inte Fidde kommer att skaffa egna hundar en gång, hans kvot av hundar är nog redan fylld....men man ska aldrig säga aldrig.

Sedan vi fick möjligheten att köpa vår första mastiff. Han hette Thorarps Albin och var kullbror till vår Allan, uppfödd på Thorarps Kennel i Blekinge av Siv Jonasson som för övrigt är en genuin mastifftjej. Tack  Siv!
 
Lojala - Godmodiga - Trofasta - Stabila ja, listan kan göras lång så vi har aldrig ångrat vårt inträde i Mastiffvärlden.
 
Vi får aldrig glömma att vi har dom bara till låns och att vi gör allt som står i vår makt för att dom ska ha det så bra som möjligt för det gör dom för OSS.